3D-modeller börjar oftast med att man skapar ett nät. De flesta 3D-program låter nätet visas i ett trådmodellsläge så att användaren kan se de linjer och hörnpunkter som utgör 3D-formen. Nätet innehåller viktiga data som datorer använder när 3D-modellen ska renderas. Därför är polygoner naturliga på grund av hur näten skapas och används i realtid. Det är också en fördel för 3D jämfört med traditionella konstformer eftersom ett nät kan animeras och ändras i realtid på ett icke-destruktivt sätt.
Ett 3D-nät är ett nät byggt av polygoner som är sammankopplade av linjer och hörnpunkter. En polygon i sig är bara en 2D-form som utgörs av minst 3 hörnpunkter och linjer, också kallade kanter. Dessa punkter bildar tillsammans ytor, ofta i form av trianglar, fyrkanter eller N-Gons, beroende på hur många hörnpunkter och kanter de består av. Inom 3D-modellering avser N-Gons en polygon som har fler än fyra hörnpunkter och kanter och därmed ska betraktas som oönskade. God topologipraxis är att använda enbart trianglar och fyrkanter för renast möjliga resultat.
Polygonmodellering betraktas som standarden inom 3D-modellering på grund av anammandet inom praktiskt taget alla kommersiella 3D-program. Den används för att skapa 3D-nät med korrekt och medveten topologi. Polygonmodellering är särskilt populärt inom VFX och spel. Eftersom spel ofta kräver att många resurser kan renderas samtidigt i realtid måste utvecklarna tänka på antalet polygoner i relation till hårdvarubegränsningar. Olika konsoler och datorer har olika begränsningar ifråga om hur mycket de kan hantera. Därför föredrar 3D-grafiker som arbetar med den typen av projekt ofta polygonmodellering på grund av den större kontroll de får över respektive modell.