Man debatterar om vilket spel som var det första äkta 3D-spelet. En del säger att det är 1980:s Battlezone, som använde vektorgrafik med wireframe för att rendera 3D-tanks – även om själva stridsvagnarna bara kunde röra sig i två dimensioner. Andra menar att det är 1996:s Quake, faktiskt det första spelet som innehöll nivåer som bestod av rum ovanpå rum så spelaren kunde röra sig genom en 3D-miljö. Det finns lika många kandidater som definitioner av äkta 3D, så diskussionen lär fortsätta.
Men tiderna har förändrats.
Idag består spelen ofta av enorma, komplexa 3D-världar. Spelare kan röra sig genom stadslandskap, eller till och med på hela planeter, lika smidigt som i den verkliga, fysiska världen. Miljöerna är immersiva och hisnande. Spel uppskattas inte bara för sin spelbarhet eller tilltalande mekanik, utan också för sin rena skönhet.
Och karaktärerna i spelen har också blivit djupare och mer trovärdiga. Det krävs mycket för att skriva karaktärer med trovärdig motivation och utveckling. Men precis som i verkliga livet förmedlas många detaljer också av karaktärens utseende: ansiktsuttryck; stil och klädmode; hudens mjukhet eller strävhet; om kläderna är rena och välstrukna eller smutsiga och slitna. Karaktärerna i dagens spel är lika detaljerade och vackra som världen de bor i.
När man sätter samman alla dessa visuella element får man 3D-spel som är känsloladdade och nästan ger filmlika upplevelser. Dagens spel är ännu inte lika detaljerade som den verkliga världen – men inte långt ifrån.
Den moderna nivån av visuella detaljer och komplexitet i 3D-spel är till stor del ett resultat av färdigheter och engagemang hos artister som arbetar med visuella effekter i branschen idag. En annan viktig komponent i den visuella kvaliteten i dagens spel är de ständigt föränderliga finesserna i de verktyg som används för att skapa dessa spel.
Här kommer Adobe in i bilden.
